Vilka minnen. Jag kan börja gråta just nu. Jag saknar det så det gör ont. Alla låtar, väckningarna, morgon och kväll andakterna, team bäst, tävlingara, umgänget, Carls roliga kommentarer, en kvinna talet, sångerna, glädjen, skratten, allt. På tio dagar... jag ändrade på mig, på ett bättre sätt. Var osäker om jag skulle åka eller inte. Men jag ångrar mig inte en sekund. Hade mer än gärna vart där 10 dagar till. Det kändes som att allt gick på 3 dar ungefär, det tog slut alldeles för snabbt. Varje gång jag hör låten, hope there's someone, call me maybe, dansa pausa, flytta på dig... och särskilt du gör mig rädd... då blir jag ledsen samtidigt som jag blir överlycklig. Ledsen över att allt är borta, det är inget mer konfaläger 2012. Imorgon konfirmeras vi, sen, hejdå alla underbara vänner. Jag är så ledsen, jag vill vara kvar. Vakna upp till Ebba och Lindas knäppa men samtidigt underbara väckningar, lyssna på Jennys prat, ha morgonandakterna, jag skulle tillochmed diska igen. Jag vill tillbaka, fyfan vad jag saknar det. Ni ska få veta mer detaljerat sen om lägret, men det får bli efter imorgon, för annars skulle jag inte kunna skriva för att jag skulle börja gråta så mycket. Jag kommer aldrig glömma detta läger, jag har fått så underbara vänner och jag älskade det där. Jag vill tillbaka.